Mattias Svensson, författare till Glädjedödarna – en bok om förmynderi, svarar på kritiken han fick av Bengt-Olof Dike den 25 juli i Världen idag. Han menar att hans försvar av ett förmyndarfritt samhälle stärker troendes rättigheter i stället för att förklara "krig" mot kultur, kyrka och kristendom.

I senaste numret av magasinet Neo (nr 4/2011) har jag gjort ett längre reportage om hemundervisade elever. Medan utbildningsdepartementet hävdar att det är omöjligt för några föräldrar att erbjuda en utbildning på högstadienivå, har jag träffat unga svenskar som hemskolats i USA ända in på elit-universiteten. På grund av en strikt lagstiftning, döms föräldrar i Sverige till dryga böter för att de undervisar sina barn, oavsett om barnen lär sig mer och kan lägga mer energi på andra aktiviteter vid sidan om, vilket mycket tyder på. Det svenska förbudet mot hemundervisning är orättvist och ogrundat. Och man finner rätt snart att det grundas på en närmast fobisk rädsla från myndigheternas sida för att troende föräldrar ska föra sin tro vidare till sina barn. Detta antas per automatik stå i motsats till lärande, bildning och kritiskt tänkande.

I verkligheten kräver hemundervisning så pass mycket att bara föräldrar som är väldigt engagerade i sina barn klarar av det. Då blir resultaten också förvånansvärt bra, och elevernas studieprestationer överträffar ofta de hos skolbarn med samma bakgrund i de utvärderingar som gjorts. Man skulle kunna säga att den nuvarande lagstiftningen mot hemundervisning representerar en förmyndartanke, där staten förmodas vara garanten för att barn växer upp med gedigna kunskaper och goda värderingar. Alltmedan civilsamhälle, föräldrar och medmänniskor ses mer som ett hot än ett stöd i denna ambition. Det är en kamp om det uppväxande släktet med anor tillbaka till klassisk filosofi, där Platons totalitära dröm om att drilla det uppväxande släktet enligt samhällsnyttan fastställd av staten ställs mot dem som ser det goda växa ur små gemenskaper, prövande och mångfald. Mitt engagemang för frihet bygger på den sistnämnda synen.

Därför drar jag mest på munnen åt Bengt-Olof Dikes ostrukturerade försök att misskreditera mina ståndpunkter som ett slags krig mot kultur, kyrka och kristendom. Jag är liberal och ateist och jag kritiserar mycket riktigt statlig förmyndarlagstiftning i Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Men jag kritiserar även förmynderi som går ut på att inskränka trosfriheten eller rätten att som förälder välja bästa möjliga utbildning åt sina barn. Det jag påpekar i min historiska tillbakablick till moralpaniker kring dans, film, hårdrock och andra ungdomsnöjen, är att kyrkan ofta stått för en oförsonlig, fördömande och moraliserande ton, ofta sida vid sida med lagstiftare. Den insikten delar jag med många av de medverkande från frikyrkornas sida, som fanns sig placerade i en mall där de förväntades fördöma snarare än förstå vad ungdomar ägnade sig åt. Handen på hjärtat: Hur många troende anser i dag att dans eller jazzmusik är någonting syndigt?

Min bok skulle för levnadsglada troende kunna vara en god utgångspunkt för hur man bör förhålla sig till livets alla små nöjen, och inte minst till stat och lagar som metod för att skapa ett moraliskt samhälle. I dag finns tillräckliga bevis för att förbud och restriktioner inte är vägen till ett gott samhälle.

Mattias Svensson, author of Glädjedödarna - a book about authoritarianism, responds to the criticism he received by Bengt-Olof Ditch July 25 in Världen idag. He argues that his defense of a förmyndarfritt society strengthens believers' rights, instead of declaring "war" against culture, church and Christianity.

In the latest issue of the magazine Neo (4 / 2011) I have done a long story on homeschooled students. While the Ministry of Education claims that it is impossible for some parents to provide an education at secondary level, I have met young Swedes who have been homeschooled in the United States well into the elite universities. Because of strict laws, convicted parents in Sweden to fines because they are teaching their children, whether children learn more and to spend more energy on other activities in addition to which there is substantial evidence. The Swedish ban on home schooling is unfair and unfounded. And you will find very soon that it is based on an almost phobic fear of the authorities to believing parents to bring their faith to their own children. This would automatically stand in contrast to learning, education and critical thinking.

In reality requires homeschooling so much that only parents who are very involved in their children can do it. Then, the results are also surprisingly good, and pupils' academic achievement surpasses often in school children with the same background in the assessments made.

One could say that the current legislation against home schooling represents a förmyndartanke, where the state is believed to be the guarantor of that child grows up with solid skills and good values. While civil society, parents and fellow human beings seen as more of a threat than a support of this ambition.

It is a battle of the rising generation, dating back to classical philosophy, where Plato's totalitarian dream of drilling the rising generation as social benefits established by the State is to those who see the good grow out of small communities, challenging and diversity. My commitment to freedom based on the latter view.

Hence, I mostly smile at Bengt-Olof Dikes unstructured attempts to discredit my position as a kind of war on culture, church and Christianity.

I am a liberal and an atheist, and I criticize the very real state förmyndarlagstiftning in Glädjedödarna - a book about patronizing. But I also criticize the authoritarianism that seeks to restrict religious liberty or the right as a parent to choose the best possible education for their children.

What I noted in my historical flashback to moralpaniker around dance, film, rock and other youth entertainment, is that the church often stood for an unforgiving, judgmental and moralizing tone, often side by side with legislators. The insight I share with many of the participants from the free churches side, which was itself placed in a template where they were expected to condemn rather than to understand what young people engaged. Hand on heart: how many believers think today that dance or jazz music is something sinful?

My book would be for living happy believers could be a good starting point for how we should relate to all of life's small pleasures, not least to the government and laws as a method for creating a moral society. Today there is sufficient evidence that the prohibitions and restrictions is not the way to a good society.