19 December 2011
Sverige kan inte fortsätta tiga om denna obeskrivligt grymma historia. Det handlar om en pojke, som på grund av socialtjänstens godtycke och maktfullkomlighet, tagits från sina väl fungerande föräldrar.
Tänk dig att du träffar någon som du tycker om och ni får ett barn tillsammans. Och så lever ni lyckliga så länge ni lever... Nej, efter sju år så kommer polisen och tar er pojke ifrån er. Ni får knappt träffa honom mer.
Detta har hänt en familj i Sverige. De hade blivit anmälda till socialtjänsten av rektorn, för att de inte hade skickat pojken till skolan och istället ansökt om hemundervisning. De hade planerat att flytta till Indien, till mammans hemland, och låta honom gå i skola där.
När de satt på planet på Arlanda, kom polisen in på planet och tog med sig familjen. De bad att få prata med pojken i annat rum och så kom han inte tillbaka.
Han kräktes så mycket under dagen, som en reaktion på traumat, att de som tog hand om honom var tvungna att uppsöka sjukvård. Inte ens detta fick dem att inse att de gjorde fel.
Nästa dag fick föräldrarna besked om att de skulle få tillbaka sin son påföljande måndag, men under helgen hittade man "hål i mjölktänderna" på pojken. Sedan uppdagades det att han inte hade blivit vaccinerad (vilket föräldrarna hade tänkt göra i Indien). I huvudsak på dessa grunder skapades det en bild av föräldrarna att de hade gjort sig skyldiga till "bristande omsorg", vilket sades innebära en risk för pojkens framtida hälsa.
Därefter har denna ofattbart grymma historia rullat på i mer än två år, och myndigheterna vägrar erkänna att de gör fel. Rättsinstanserna håller myndigheterna om ryggen och upprepar samma felaktiga argument. Advokaterna håller sig passiva och låter saken gå. Nu har det gått så långt att socialtjänsten vill överföra vårdnaden av pojken till fosterföräldrar (hur nu det kan vara möjligt att göra så).
Till socialtjänsten på Gotland:
"Ni kanske kan ta bort pojken till en annan familj, men ni kan aldrig plocka bort Domenic ur Annies och Christers hjärtan. Sorgen som ni har åsamkat dem kommer ni att känna skuld för så länge ni lever. Lägg ner era vapen och sluta att skjuta sönder en familj. Domenics inre har ni förmodligen delat upp i två delar. Han säger vad ni vill höra, för att han är livrädd för nya trauman. Innerst inne bär han på katastrofen som inträffade den 25 juni 2009, som ett stort öppet sår. Inte heller kan han bearbeta det för han kan inte få en rimlig förklaring. Den relation som de hade byggt under sju år, Domenic och hans föräldrar, slogs plötsligt i spillror utan att han förstår varför. Därför förtränger han, för att orka leva det liv som ni nu har tvingat på honom. Ni har redan etablerat i honom ett känslomässigt handikapp, som redan skadat honom grovt för livet. Han spelar lycklig för att vara er till lags. Ju längre tiden går desto mer ökar er skuldbörda, för desto svårare blir det för honom att läkas. När han kommer tillbaka, väntar en oerhört svår väg tillbaka för familjen, men han måste tillbaka för att ha en chans att bli hel igen, och inte bara leva låtsasliv resten av livet. Hur kan ni vara så grymma att ni sätter er över, och tycker er kunna bedöma hur andra människor ska leva sina liv, och genomföra detta med våld? Hur kan ni titta er i spegeln? Hur kan ni sova på nätterna?"
Och till alla andra inblandade:
"Poliser, domare, åklagare, advokater, nämndemän? Varför går ni med på denna grymhet? Varför stoppar ni inte det? Tack till de nämndemän som har reserverat sig i domstolarna. Men det behövs fler, som reser sig upp mot denna ondska. Svenska folket behöver resa sig mot jantelagen, protestera och inte låta denna ondska fortgå. Låt inte längre Sverige stå med skam inför världen!"
Jag inser att alla tänker att det måste vara något mer fel på föräldrarna, därför vill ingen stå upp för dem. Men denna historia har inga proportioner - att ta ett barn - bara sådär. Jag har läst domarna, och där framkommer inget annat allvarligt. Föräldrarna var så klart genast villiga att låta pojken gå i skolan. Jag har haft lite telefonkontakt med pappan, och även träffat honom, när han var i Göteborg och berättade sin historia.
