Eskilstuna, 18 mars 1982

Retrospektiva avdelningen

Under denna rubrik publiceras inlägg som jag skrivit för länge sedan (från slutet av 70-talet och framåt) och av vilka somliga aldrig blivit publicerade. (Tidigare kallad Frihet från tillträde till opinionsbildningens finrum.)

"Fallet Alexander" diskuterades livligt i tidningarna i början av 80-talet och gav även eko i utlandet (Sverige beskrevs i tysk press som ett "Kinder-GULAG"). Det handlade om att en finlandssvensk kvinna vid namn Eva Aminoff fick sin son Alexander tvångsomhändertagen på synnerligen tvivelaktiga grunder. Bl.a. den kända juristen Brita Sundberg-Weitman engagerade sig för Eva Aminoffs sak. Bl.a. togs det upp i Expressen i mars 1982. - Jag har hittat en länk på nätet som ger en kortfattad redogörelse. Det finns också en bok med titeln Fallet Alexander av Birgitta Wolf för den som vill läsa mer (själv har jag inte läst den boken).

Slumpen gör att jag just nu håller på att läsa en bok om inkvisitionen och häxprocesserna av den kände amerikanske psykiatrikritikern Thomas Szasz [The Manufacture of Madness]. Den bokens huvudtema är parallellerna mellan inkvisitionen och den moderna praxisen att tvångsomhänderta besvärliga personer för mentalvård. Vad som idag slagit mig är att den är precis lika tillämplig på vårt samhälles tvångsomhändertagande av barn i fall där föräldrarna av någon anledning betraktas som "olämpliga".

"Mitt i Expressen" har redovisat ett par sådana fall, och de talar för sig själva. Vad som är speciellt avslöjande och, dessvärre, i behov av analys (sönderplockning) är det försvar som presenteras av Kerstin Tidlund (17.3.82). Det finns åtminstone två viktiga paralleller till inkvisitionen.

1. Socialarbetare får, enligt Tidlund, "via utbildning och erfarenhet en stor kunskap om människor och relationer". De utnyttjar också "all tillgänglig expertis". (Mina kursiveringar.)

Detsamma kan sägas om inkvisitorerna. Ingen hade större erfarenhet av häxor än de, ingen annan utbildades i konsten att upptäcka och avslöja dem, ingen kunde göra anspråk på större kunskap och grundligare expertis.

Ska man diskutera det rättmätiga i dessa anspråk, måste man diskutera den grundläggande människosyn som ligger bakom. Vill man acceptera inkvisitionens anspråk, måste man också acceptera idén att vissa människor är besatta av Satan (häxorna), och att andra (inkvisitorerna) är Guds eller det godas representanter på jorden. Och likaså, för att acceptera socialarbetarnas expertanspråk, måste man först acceptera deras bild av vissa föräldrar som "olämpliga", och av sig själva som redskap för det goda, för samhällets ansvarstagande. Gör man inte det, faller anspråken platt till marken.

Kerstin Tidlund må reagera aldrig så mycket på att bli kallad "övermänniska". Ty finns det något som lyser igenom i hennes inlägg, så är det att hon betraktar sina klienter som undermänniskor. Det är hon och hennes kolleger som sitter inne med kunskap om vad som utgör "ansvar" och "god miljö". Tredskande föräldrar ges en chans att godvilligt stöpa om sig efter denna idealbild - är de ovilliga, då brukas våld.1)

Att kalla detta för "samarbete" med föräldrarna är rena hyckleriet. Ett "samarbete" där ena parten hela tiden har hotet om tvångsomhändertagande i bakfickan är ett "samarbete" på rättslöshetens grund.

Att detta "samarbete" i 99 fall av 100 leder till godvillig underkastelse är ingen överraskning. Men varken Tidlund eller någon annan tycks ha något att säga om det hundrade fallet, utöver att det är "ofullständigt redovisat".

Men detta är ju inte första gången fallet Aminoff tagits upp i pressen. Brita Sundberg-Weitman redovisade fallet i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet 12.4.81 (utan namns nämnande, men detaljerna känns igen). Hon fick svar på sin artikel - kontentan av svaret var att myndigheterna anlitat expertis vars kompetens inte kunde ifrågasättas (det gamla vanliga cirkelresonemanget). Men vissa huvudanklagelser stod lika obesvarade då som nu: Eva Aminoff hade velat ge sin son något bättre än vad det heliga svenska uppfostringssystemet hade att erbjuda (hon var m.a.o. icke-konform), och hon hade offentligt, i artiklar, kritiserat svensk socialpolitik. Myndigheternas agerande kunde tolkas som en hämndeaktion. - Om det här fallet är så ofullständigt redovisat, varför inte ta upp den aspekten? Eller bränns det för mycket?

Det här fallet öppnar ytterligare ett ohyggligt perspektiv. Eva Aminoff är uppenbarligen en skrivkunnig person som kan tala för sin sak. Hon har kanaler till pressen, hon har stöd av en av vårt lands främsta jurister, en person med ovanligt civilkurage. Ändå förefaller hennes situation hopplös. Hur många människor kan det finnas i vårt land i en liknande situation som inte kan artikulera sig, som inte har stöd av någon, och som helt enkelt knäcks i tysthet?

(Fallet togs också upp i en kolumn av Bo Eriksson i Svensk Linje 2-3/81, en kolumn fylld av rättmätig och frigörande vrede. Men Svensk Linje betraktas allmänt som en tummelplats för nyliberala knasbollar, och debattens allmänna konsensus har redan beslutat att nyliberalismen är en ideologi för de "starka" på de "svagas" bekostnad - så när Svensk Linje tar den svages och förtrampades parti mot de råstarka förmyndarsamhället är det ingen som lyssnar. Öronen är tilltäppta a priori.)

2. Kerstin Tidlund, liksom alla andra "erfarna och kunniga socialarbetare" (och till skillnad från elaka föräldrar som Eva Aminoff) har alltid "barnets bästa för ögonen". Icke blott är deras kunskaper större än vanliga dödligas, deras motiv är också vita som snö. Varje tvångsomhändertagande är därför förskansat bakom en dubbel mur av förträfflighet, en intellektuell och en moralisk. Om barnet till äventyrs far illa efter omhändertagandet, finns det ändå inget socialarbetarna kan klandras för, utom möjligen att de inte ingripit i tid. (Tidlund tar till kringelargument av den här typen hellre än att redovisa ett enda fall där ett omhändertagande visat sig klart lyckat. Dra era egna slutsatser!) Varje kritik är avvisad på förhand. Oavsett vad som händer är socialarbetaren på samma gång helgon och nobelpristagare i psykologi.

Även inkvisitorerna hade sina offers bästa för ögonen. Det var av ren omtanke om häxorna som de spårade upp häxor, framtvingade bekännelser ur dem (ofta genom fysisk tortyr) och till sist överlämnade dem att brännas på bål. Det var omtanke om deras själars frälsning. En häxa som inte spårades upp och behandades i tid kunde vara säker på att komma till helvetet efter döden. Bekännelsen och döden på bålet säkrade åt dem himmelriket.

Socialarbetarna använder inte fysisk tortyr och bränner inte folk på bål. Men skillnaden är en gradskillnad snarare än en artskillnad. Det är en fråga om att befria barnen ur familjens helvete och rädda dem åt den samhälleliga gemenskapens himmelrike. Samhället har övertagit Guds plats i förmyndarnas föreställningsvärld. Men övertygelsen om att i alla väder "veta bäst" finns kvar, liksom beslutsamheten att genomdriva sitt Eskilstuna 18 mars 1982 Per-Olof Samuelsson med tvångsmedel.

Kerstin Tidlund tror inte att det finns fler sadister bland socialarbetare än bland människor i allmänhet. Men "sadism" är en alltför oskyldig term att användas i sammanhanget. En sadist njuter av att tillfoga andra smärta. Det finns hos sadisten ett känslomässigt engagemang som är helt frånvarande hos inkvisitorn och hans moderna arvtagare. Här är det fråga om en intellektuell blockering (en övertygelse om att ha "rätt" oavsett varje erfarenhetsmässigt vittnesbörd) som leder till en motsvarande emotionell blockering - en frusen tanke som skapar ett fruset hjärta.

Om två eller flera socialarbetare som arbetar på samma fall är eniga i sin bedömning, då bör förklaringen sökas i socialarbetarnas motiv. Vad är det som driver människor att satsa sitt liv på denna sysselsättning? Vad är det för sorts människor som är villiga att spendera sina liv på att sticka in sina tentakler i andra människors mest intima förhållanden, att krossa sina medmänniskors drömmar om ett rikt och fullvärdigt liv, att beröva dem deras ideal och sätta sina egna i stället, att aldrig förverkliga sitt eget bästa i sina egna liv, utan som ett eländigt surrogat diktera för andra människor vad som är deras bästa?

Och dessa människor ska sägas föra barnets talan? Vad är det de gör? I stället för att ge sig på vuxna människor i öppen och ärlig strid, griper de tag i det värnlösaste de kan hitta, ett barn, och håller upp det som en sköld mot deras egna föräldrar.

(Låt mig inte höra om barn som verkligen far illa i sina hem, barn som misshandlas av sina föräldrar. Det finns lagar mot misshandel, och dessa barn hjälps bäst av strikt formella jurister som lutar sig mot lagboken. Vad det här handlar om är att rycka barn ur sina hem på grundval av flummiga psykologiska teorier, vilkas enda funktion är att definiera åsikter som symptom på själslig ohälsa.)

Om dessa ord förefaller starka, vill jag svara att man inte bekämpar ondskan i världen genom att lämna den oidentifierad. Kerstin Tidlunds inlägg innehåller ingenting utom rationaliseringar för den rena ondskan. Ingenting.

Det är ganska sällan jag håller med Friedrich Nietzsche. Men jag kan inte finna något bättre sätt att avsluta detta inlägg än att travestera ett känt Nietzschecitat:

Myndighetspersonen är det kallaste av alla kalla odjur. Kallt krälar denna lögn ur hans mun: "Jag, myndighetspersonen, vill ditt bästa."

PS. Jag vill upplysa om att jag är barnlös. Hade jag barn, skulle jag inte vågat skriva detta utan att först sätta min familj i säkerhet i utlandet.

Inlägget blev publicerat i Expressen (med några smärre förkortningar) under rubriken "Häxjakten på olämpliga föräldrar"; tyvärr har jag gömt anteckna datum.

1) "...und bist du nicht willig, so brauch ich Gewalt!" - Der Erlkönig (text: Goethe; musik: Schubert)